Slow down and everything you are chasing will 
come around and catch you

När jag var liten delade mamma, pappa, jag och min storasyster samma telefonnummer. Jag är inte så gammal nu, men tillräckligt för att ha upplevt tiden då man fick sina telefonmeddelanden av sina familjemedlemmar via postit-lappar, inte alltid med telefonnummer eller tidpunkt på. Men telefonkatalogen låg alltid på ”telefonhyllan” i hallen mellan vardagsrummet och köket där man kunde slå upp och stryka under i. Men de flesta telefonnummer la man på minnet, det hade man tid med. Där bredvid på en liten pall satt jag och viskade små hemlisar så tyst jag förmådde i bakgrunden av mammas matlagning och att pappa och syrran strök förbi som två nyfikna katter med jämna mellanrum. Men oftast var vi ute och lekte såklart. Ibland när jag skulle träffa någon som bodde lite längre bort bestämdes noggrant en tid och plats flera dagar i förväg. På vägen dit hann man fundera kring vad som hänt i min värld sen sist vi sågs och vad vi gjort och pratat om förra gången vi träffades. giving mu dog ivermectin Väl på plats väntade man minst trettio minuter om någon var sen. Kom dem inte, ptja då fick man helt enkelt åka hela vägen hem på tålamodets tänjbräda i ovisshet.

Allt det här gav tid för mellanrum och eftertanke att både känna efter och tänka efter. ”Var ska jag? Vad gjorde jag nyss? Vill jag det här? Hur känns det i kroppen?” Tid för gemenskap och att se och höra varandra. herbal substitute for ivermectin Fast vi sitter i samma rum idag kan vi en hel kväll föra en dialog med ytterligare människor som inte befinner sig i rummet. Människor, som de andra som är i ditt nu, inte har en aning om vilka dem är. Vi är inte längre bara mottagare av brev och samtal, vi är även sändare, sökare och återkopplare. Den gränslösa tillgängligheten till informationsverktygen som inte är tidsbundna såsom sms, chatt, internet och digitaltv gör oss ständigt uppmärksamma. Eller raka motsatsen.

Trots att människans högsta önskan genom tiderna tycks ha varit att bli lycklig vet vi väldigt lite om vad lycka egentligen är för oss och forskningen är tunn på området om man jämför med hur mycket vi vet om varför vi blir olyckliga och vad som sker i oss då. Men stora delar pekar på vikten av att kunna vara i nuet och hur mycket man anstränger sig i handlingen som leder till belöning. Därför skapar de lätt tillgängliga informationsverktygen snarare oss större habegär än tillfredställelse, samtidigt som vi blir mer och mer åtskilda från våra gemenskaper i rummen när vi samtidigt försöker upprätthålla en hel värld utanför med varsin liten handdator. För att inte ”missa” något, någonstans i tron om att gräset är grönare på andra sidan. Till slut blir vi utmattade och orkar ingenting. Tid och rum, ett begrepp vår tid sliter isär.

Givetvis kommer vi inte göra oss av med allt vi skapat, heller inte stoppa kunskapsutvecklingen. Det enda sättet är att helt enkelt lära sig hantera det vi själva skapat. ivermectin and mixed breed dogs Alltså, ta ansvar för var våra egna gränser går. Alla är vi fria till att välja våra egna gränser. Att säga ”Jag har inte tid” är bara ett uttryck för ett val du själv har gjort måste ta ansvar för. Bara vi själva kan värdera, prioritera och besluta om vad som är viktigast att vi ägnar oss åt i våra liv.

Här uppstår det dock problem när vi lever efter påbud och normer som inte är bundna till nuet eller vår egen verklighet, när vi är omedvetna om att vi gör ett val. Typ, jag är en dålig vän eller kollega om jag inte alltid svarar i telefonen, direkt på mail eller liknande. I och med att vi inte var lika tillgängliga förr hamnade vi sällan lika ofta i lägen där vi snudd på gränslöst bjöd in vår omgivning att störa oss i våra dagssysslor, i mellanrummen där vi behöver tid för eftertanke och in i hemmets privata vrå sent på natten. Gör man inte själv klart för sig själv var ens egna gränser går tar det inte lång tid innan man börjar förlora sitt eget utrymme i myllret av information och nåbarhet. Jag fick mobiltelefon innan mina föräldrar ens ägde en själva, de kan omöjligt ha hjälpt mig in i den världen med fostran och råd. På bara spannet av några decennier har samhället utvecklats enormt snabbt. Från den industriella revolutionens djupt rotade grunder med att effektivisera människan och stoppa in oss i fack. Har rätten till att vara individ infunnit sig, på bara några år. Som förvisso inte riktigt fungerar i praktiken än på grund av gamla påbud och sociala attityder som fortfarande hänger kvar. Vi står mitt i en stor utvecklingsfas, där vi inte är just i fas med oss själva. På grund av det vi skapat som tar över marginalen vi behöver mellan oss själva och den yttre världen, för att se och kunna känna efter var våra gränser går för vad vi klarar av. På det här viset är alla människor lika hjälplösa som små barn tills de blir medvetna att endast de själva kan sätta upp sina gränser och där kan göra medvetna val som bygger på deras egen vilja snarare än en gammal kollektiv uppfattning om en verklighet som inte längre finns. En person kan alltså gå igenom ett helt liv omedveten och dö i en gammal kropp med ett barns försvarslösa sinne…

Detta gäller förstås på en lång rad fler områden än bara kommunikation, som visserligen tar ut sin rätt både i hemmet, på arbetet och i våra övriga relationer för oss.

Jag avslutar med en av mina favorittexter;

The paradox of our age

by Dr Bob Moorehead

The paradox of our time in history is that we have taller buildings but shorter tempers; wider freeways, but narrower viewpoints. We spend more, but have less; we buy more, but enjoy less. We have bigger houses and smaller families; more conveniences, but less time. We have more degrees but less sense; more knowledge, but less judgment; more experts, yet more problems; more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little, drive too fast, get too angry, stay up too late, get up too tired, read too little, watch TV too much, and pray too seldom. We have multiplied our possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and hate too often.

We’ve learned how to make a living, but not a life. We’ve added years to life not life to years. We’ve been all the way to the moon and back, but have trouble crossing the street to meet a new neighbor. We conquered outer space but not inner space. We’ve done larger things, but not better things.

We’ve cleaned up the air, but polluted the soul. We’ve conquered the atom, but not our prejudice. We write more, but learn less. We plan more, but accomplish less. We’ve learned to rush, but not to wait. We build more computers to hold more information, to produce more copies than ever, but we communicate less and less.

These are the times of fast foods and slow digestion; big men and small character; steep profits and shallow relationships. These are the days of two incomes but more divorce; fancier houses but broken homes. These are days of quick trips, disposable diapers, throwaway morality, one night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer, to quiet, to kill. It is a time when there is much in the showroom window and nothing in the stockroom. A time when technology can bring this letter to you, and a time when you can choose either to share this insight, or to just hit delete.

Remember, spend some time with your loved ones, because they are not going to be around forever.

Remember to say a kind word to someone who looks up to you in awe, because that little person soon will grow up and leave your side.

Remember to give a warm hug to the one next to you, because that is the only treasure you can give with your heart and it doesn’t cost a cent.

Remember to say “I love you” to your partner and your loved ones, but most of all mean it. A kiss and an embrace will mend hurt when it comes from deep inside of you.

Remember to hold hands and cherish the moment for someday that person will not be there again.

Give time to love, give time to speak, and give time to share the precious thoughts in your mind.

AND ALWAYS REMEMBER:
Life is not measured by the number of breaths we take, but by the moments that take our breath away.

Dr. Bob Moorehead is former pastor of Seattle’s Overlake Christian Church. He retired in 1998 after 29 years in that post. The essay appeared in ‘Words Aptly Spoken,’ Dr. Moorehead’s 1995 collection of prayers, homilies, and monologues used in his sermons and radio broadcasts.