– ”Bion börjar 11.30.”
– ”11.30!?” vrålar pappa.
Nästan helt ensamma i en blåsig salong (luftkonditioneringen måste varit inställd på fullsatt pysande publik) slängs vi tillbaka i tiden då man drack en kopp kaffe till ljudet av ett pendelur. Ögonblicken är fyllda av solkatter och damm i luften. Fiolgnolandet drar som ett sammetstyg mellan scenerna in i de tysta ögonblicken, med utrymme för knarr i trägolv. Ögonblicken av väntan utan tidtabell, eftertanke utan nya valmöjligheter.
När ljuset tänds i salongen sitter vi tysta en stund.
– Jag håller på att kissa på mig.
– Jag med!
Så går vi lugnt ut i tystnad. Kvar i de där ögonblicken. Vi vet, känner och hör. Då behövs det inte sägas så mycket. Vi kommunicerar bra ändå. Vi är överens. Filmen var fantastisk.
Ut på kungsgatan, kryssar TGIF-massor i 100m, in på ett modernt café med överdrivna muffins och folk med minidatorer. I bakgrunden spelas musik som får pappa att ta upp mobilen hela tiden för att se om det ringer.
Så vi börjar prata istället.
