Ernst Kirchsteiger måtte vara en av de få som kan slita på användningen av ordet ”man” istället för ”jag”, utan att det blir opersonligt och ytligt. Med sin spetsfundighet får han uttrycket att kännas kärt och folkligt, “man” som i gemenskap. Vilken kille… Mer fint sagt:
- Det finns en melankoli och ett vemod på landet som är både vila och skönhet för mig. Jag behöver stan för att få komma hem till landet.
- Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.
- Jag vill ha sommar över precis hela kroppen, inte bara doppa tårna i den.
- Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.
- Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
- Se så vackert stenen tar emot oljan.
- Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?
- Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.
- Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
- Det blir som ett vattenfall av ek…
- Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.
- Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.
- Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
- Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.
- Vitt är bara vitt så länge man själv bestämmer att det är vitt.
- När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.
- Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.
- Det känns som soffan ska börja brinna! Så mycket glöder den.
- Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.
- Här sitter jag och känner in rummet.
