Lucka 17

Detta år beställde jag alla julklappar på internet. Smartaste jag gjort någonsin. Alla utom en… Den skulle hämtas i Sickla. Från mig är det bara tvärbanan till Sickla Udde och byter sen till buss för att komma vidare till Sickla köpkvarter. Åkte hemifrån vid 12 och trodde väl jag skulle vara tillbaka senast 13:30, då resan dit tar ca 30 minuter i vanliga fall. Redan vid Sickla Udde sprack planeringen. Bussen kom inte, och redan efter 10 minuter hade jag tappat känseln i fötterna. 40 minuter efter jag anlänt med tvärbanan kom bussen. Väl framme slängde jag mig ner på en bänk utanför kassorna på Willys, drog av mig skorna och väckte tårna till liv igen och ägnade en tanke åt Herr Moro som måste ha genomlidit en infernalisk smärta om han någonsin fick lämna isblocket. Själva affären går på två minuter. Sen bar det ut i kylan igen. Precis när jag halkar ut på parkeringen i mina skor som mer påminner om strumpläster ser jag baken på en buss tappert strider sig bortåt. Heja! Då går det säkert en snart igen tänker jag hoppfullt och blickar mot busskuren där det faktiskt står en ytterligare person. Vi väntar och väntar, mina tår börjar killas av knivliknande ilningar igen och sakta kännas som nedkylda flintastenar. 20 minuter. Det står nu runt tio personer och väntar. Börjar fråga mig själv om jag ska uppta kampen mot de oplogade gatorna. Nja.. Jag väntar lite till. En tjej ringer SL, åtta minuter telefonkö senare ”Nej, den linjen är inte inställd”. Nu är fötterna odugliga att överhuvudtaget gå med. Fortsätter vänta. 40 minuter. Trots yllekofta börjar även överkroppen lida av samma åkomma som tårna. Jag stapplar yrt in till samma bänk och upprepar min procedur, aningen tröttare och mer uppgiven. 20 minuter. Nu vaknar även min Iphone till liv som tydligen inte klarar – 5°C utan att hänga sig. Ut igen. Skaran jag umgicks med första rundan är borta och det står en ny grupp sargade människor i kuren och trängs. 35 minuter. Mamma ringer: ”Men du… Saltsjöbanan går ju från andra sidan huset. Ta den!” WOW. Går tillbaka till min älskade bänk och förbereder mig på en ny flyktväg med gråten i halsen nu även med en matklocka försenad på två timmar. Väl ute på andra sidan glider det in ett packat svettigt tåg efter 30 sekunder som jag lyckligt klämmer mig in på. Är åter hemma kl. 17:45. Tack SL, Stockholms trafik- och stadsplanering. En riktig jul i Stockholm är inte den samma utan er.Detta år beställde jag alla julklappar på internet. Smartaste jag gjort någonsin. Alla utom en… Den skulle hämtas i Sickla. Från mig är det bara tvärbanan till Sickla Udde och byter sen till buss för att komma vidare till Sickla köpkvarter. Åkte hemifrån vid 12 och trodde väl jag skulle vara tillbaka senast 13:30, då resan dit tar ca 30 minuter i vanliga fall. Redan vid Sickla Udde sprack planeringen. Bussen kom inte, och redan efter 10 minuter hade jag tappat känseln i fötterna. 40 minuter efter jag anlänt med tvärbanan kom bussen. Väl framme slängde jag mig ner på en bänk utanför kassorna på Willys, drog av mig skorna och väckte tårna till liv igen och ägnade en tanke åt Herr Moro som måste ha genomlidit en infernalisk smärta om han någonsin fick lämna isblocket. Själva affären går på två minuter. Sen bar det ut i kylan igen. Precis när jag halkar ut på parkeringen i mina skor som mer påminner om strumpläster ser jag baken på en buss tappert strider sig bortåt. Heja! Då går det säkert en snart igen tänker jag hoppfullt och blickar mot busskuren där det faktiskt står en ytterligare person. Vi väntar och väntar, mina tår börjar killas av knivliknande ilningar igen och sakta kännas som nedkylda flintastenar. 20 minuter. Det står nu runt tio personer och väntar. Börjar fråga mig själv om jag ska uppta kampen mot de oplogade gatorna. Nja.. Jag väntar lite till. En tjej ringer SL, åtta minuter telefonkö senare ”Nej, den linjen är inte inställd”. Nu är fötterna odugliga att överhuvudtaget gå med. Fortsätter vänta. 40 minuter. Trots yllekofta börjar även överkroppen lida av samma åkomma som tårna. Jag stapplar yrt in till samma bänk och upprepar min procedur, aningen tröttare och mer uppgiven. 20 minuter. Nu vaknar även min Iphone till liv som tydligen inte klarar – 5°C utan att hänga sig. Ut igen. Skaran jag umgicks med första rundan är borta och det står en ny grupp sargade människor i kuren och trängs. 35 minuter. Mamma ringer: ”Men du… Saltsjöbanan går ju från andra sidan huset. Ta den!” WOW. Går tillbaka till min älskade bänk och förbereder mig på en ny flyktväg med gråten i halsen nu även med en matklocka försenad på två timmar. Väl ute på andra sidan glider det in ett packat svettigt tåg efter 30 sekunder som jag lyckligt klämmer mig in på. Är åter hemma kl. 17:45. Tack SL, Stockholms trafik- och stadsplanering. En riktig jul i Stockholm är inte den samma utan er.