Min vän Hampus Linder och hans mamma Helene Granqvist, har gjort en väldigt fin film som hade premiär förra veckan i Johanneskyrkan i Malmö. Sändes även i svt2 i söndags. Filmen tar upp ämnen vi sällan talar om. Den ger oss inga tydliga svar men snuddar vid det innersta hos oss, det som får oss att ställa oss stora frågor om saker som livet, våra förordnanden och döden. Frågor vi sällan diskuterar öppet både på grund av glömska och rädsla. Rädsla av att hela våra liv ställs på kant när vi genom detta börjar ifrågasätta vårt samhälles system vi byggt upp under lång tid, system som skall underlätta våra liv men snarare stjälper mångas.

Filmen är tillgänglig här, till och med 10 mars, 2010.

Konsten att “bara” vara människa

Publicerad för Newsmill: 2010-02-09

Den 4e februari hade Helene Granqvists och Hampus Linders film ”Konsten att vara människa” premiär i Johanneskyrkan i Malmö, som även sändes på svt2 söndags kväll. En dokumentär som tar upp ämnen vi sällan talar om. Filmen ger inga tydliga svar men snuddar vid det innersta hos oss, som får oss att ställa oss stora frågor om saker som livet, våra förordnanden och döden. Frågor vi sällan diskuterar öppet både på grund av glömska och rädsla. Rädsla av att hela våra liv ställs på kant när vi genom detta börjar ifrågasätta vårt samhälles system vi byggt upp under lång tid, system som skall underlätta våra liv men snarare stjälper mångas.

Precis som vi tilldelats fötter och händer har vi även fått ett intellekt. En fantastisk gåva om vi använder det i rätt motiv och syfte, och inte blir använda av det. Av intellektet skapar vi system kring oss, normer och lagar. System att likna med att låta våra förstånd färdas på rullband genom livet. Ett rullband som skall passa alla, men som egentligen inte passar någon. På rullbandet lämnar vi omedvetet ifrån oss vårt eget ansvar, och ju mer systematiserade vi blir, desto mer förslappade blir vi i förståndet. Inte för ens vi blir avslängda av rullbandet på grund av livets verkliga villkor, så som sjukdom, död och naturkatastrofer. Tidlösa event som inte tar hänsyn till vilken inkomst eller titel man än har. Blir vi ställda inför vår egentliga maktlöshet, påminda om livet och börjar ifrågasätta färden vi varit på under kanske ett helt liv utan att blinka. En färd som är långt ifrån den fria viljan vi talar om i det samhälle jag lever i. Vi behöver intellektet, det är en del av oss, vi skulle inte vara hela utan det. Men det fungerar inte väl om det inte får samarbeta med våra känslor och hjärtat. Människor kan vara överens intellektuellt i en rad frågor, men när det kommer till våra hjärtan kommer vi alltid vara individer. Det kanske är en av människans största utmaningar i livet, att få intellekt och hjärta att samarbeta så man kan kommunicera med sin omgivning och visa vem man verkligen är, och genom det finna gemenskap. Inte för att vi alla har samma behov, men för att vi känner igenom oss i varandras uttryck och upplevelser av livet. Detta kan ett system vi skapat i intellektet aldrig ersätta.

I Sverige talas det även om en skridande sekularisering. Vi tror oss slå oss fria från kyrkan och religionens fotbojor, som vi förknippar med tro. När vi i själva verket tror mer än någonsin. Vi tror på ideologier, på kändisar, på myndigheter som ett slags statens gruppsamvete, ett gruppsamvete som tagit patent på hela folkets förstånd. Men tro på intellekt utan egen andlighet lämnar bara tomma hål efter sig. Hål som vi försöker fylla upp med arbete, pengar och olika former av yttre stimulans som tillfälligt ger oss ro men som bara skickar vår inre värld på semester från verkligheten istället för att finna stillhet och vara nöjd i sitt nu. Man behöver varken vara religiös eller bunden till en ideologi för att bejaka sitt andliga liv. Det vi känner tänker vi, det vi tänker gör vi och det vi gör är det vi är. Men vad är vi om tankarna inte kommer ur vårt eget medvetande? Vad händer med oss? Klart vi ”går in i väggen” om vi inte själva kan styra vår väg.

Många lever som om döden inte fanns. Vårt till näst besatta beteende och behov av att planera och kontrollera allt som sker kring oss och i vår framtid, som vi egentligen sällan kan påverka, låter vi uppta så stor del av vårt tänkande att vi nästan blir omedvetna om att vi alla en gång skall dö. Vi stoppar i oss mediciner som egentligen bara lindrar symtom på sjukdomar som fortfarande består, men i effekten av att symtomet försvinner hamnar vi i tron om att vi är botade. can i make lice treatment with ivermectin Det skrivs ut antidepressiva mediciner till människor som söker hjälp för existentiella kriser. Vad vore människan om den inte fick ifrågasätta sin existens? ”Vad gör jag här?” ”Vad är mitt syfte?” ”Var kom jag ifrån?” ”Var ska jag?” Är det inte ignorant att inte undra dessa saker som människa? Varför döva en människa som har vågat börja ställa sig de där frågorna? Om vi inte är väldigt rädda för det vi vet, döden och i samma mening: livet. Vi tar omvägar runt livet och vårt hjärtas väg med hjälp av intellektet. Detta är vad som händer i värld byggd på system. Intellektet är livrädd för döden, vilket paradoxalt nog gör det lika rädd för livet. Hjärtat vet om, och kommer alltid acceptera, livet och döden fullt ut. Det första vi är, är existens. Existens kan man bara fånga i nuet, och där finns livet hand i hand med döden. Allt efter det är en biprodukt. Kroppen, armar, ben, hus och arbete. Om inte medvetandet i nuets existens finns, vad finns då? Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi föds, nuet och att vi kommer att dö. ivermectin tablets for sale Men vi spenderar största delen av livet att akta oss för det sistnämnda, akta oss så mycket att vi missar nuet. Alltså livet. Vi skaffar oss försäkringar efter öden vi fantiserat ihop på tid och lån av upplevelsen nuet. Återupplivade upplevelser är alltid döda. Vi kan aldrig skapa exakt samma ögonblick vi tidigare upplevt. Så vi väljer alltså en död väg fast vi lever, för att vi är rädda för döden.

Jag blev själv avslängd rullbandet för några år sedan och fick den fantastiska möjligheten att ifrågasätta mig själv och den värld jag lever i. Genom att släppa kontrollen och sluta kämpa för att passa in i ett system, fick jag för första gången i mitt liv känna mig fri och hel. Jag accepterade maktlösheten utanför mig för att kunna ställa min egen situation till rätta. Hur ska vi kunna bli en del av någonting om vi inte själva är hela? Genom processen hade jag en hel del att göra med psykiatrin och försäkringskassan. Den goda tanken bakom systemet var att jag skulle hitta mig själv, men upplevelsen blev snarare att de flera gånger tog ifrån mig valfriheten i mitt eget liv och själsliga utveckling. Jag har aldrig känt mig så använd av någon eller något. Ett uttryck som ” Man skall vara frisk för att vara sjuk.” gjorde sig högst påtagligt. Jag är oerhört tacksam över den hjälp jag fick som kom till nytta, framför allt en sjukskrivning och ekonomisk ersättning under en tid, men vägen ur min kris kom från ett helt annat håll. ivermectin for ear mites? Från något som inte hade behov att placera mig i fack, ställa diagnoser för att kunna sortera in mig i ett arbetsled eller faktiskt var vinstdrivande. Jag fick kärleksfull och villkorslös vägledning utan krav och prestationer. Inte ett annats intellekts tillrättavisningar för att jag skulle kunna på bästa sätt anpassa mig på rullbandet igen. Utan en möjlighet att hitta mig själv och läka min splittrade själ i lugn och ro. Det största lidandet jag hade på min väg tillbaka, efter jag funnit de verktyg jag behövde för att läka, var inte mina egna sår och sjukdom, utan när jag slogs för att få behålla mig själv som jag precis funnit. För att sen kunna ge mig själv det jag behövde för att bli frisk. Idag är mitt intellekt och hjärta sams igen, jag känner mig trygg i själen och vet vad jag behöver för att må bra. Men då och då stöter jag på patrull när jag blir tvungen att hoppa på samhällets rullband av olika skäl för en bits färd emellanåt.

Som sagt är jag ytterst tacksam över de system som finns och fungerar utan att göra anspråk på våra själar. Men jag är övertygad om att vi har många och stora insikter kvar att göra i hur vi kan leva våra liv tillsammans i harmoni. Människans största önskan genom livet har alltid varit att nå lycka. Som en kollektiv god vilja verkar vi ha tappat bort oss på vägen i detta. Vi kommer aldrig få full kontroll på livet. Människan kommer aldrig få svar på alla de frågor vi ställer oss. Vi är en del av något mycket större än våra intellekt. Låt det vara en del av våra medvetanden! Jag förstår att vi behöver någon form av system. Men inte som det ser ut nu, då många är helt beroende av dem. Livet måste komma före och systemet ödmjukt efter. Annars kommer vi att förbli sjuka och nya gestalter av olycka kommer visa sig gång på gång. Systemen kan aldrig bli svaret på vår lycka. Svaret på lycka har vi alla inom oss, och det ser olika ut för alla.