ID

Jag har deklarerat på internet. Skrivit under och identifierat mig med mitt personnummer och med en underskriftskod tilldelad mig i tillsammans med deklarationen. (Jag kommer väl ihåg hur jag skissade och skissade, övade och noga valde min första signatur. Pappa sa: ”Detta blir som din alldeles egna stämpel, som ett fingeravtryck… Så gör den så personlig du kan.” Så personlig behövde jag alltså inte vara nu.)
Jag ringer till A-kassan; en maskin säger till mig:
“DU har plats 37 i kön. Var god dröj.”
Jag väntar.
Jag får ett brev från Arbetsförmedlingen som nu har tilldelat mig en handläggare efter status på mitt ärende. is ivermectin distributed evenlly in heartgard tablets
Jag går dit.
Väntar.
Min tur: ”Hej, jag heter ….” Det är som att titta rakt in i en guldfisks ögon. oral ivermectin livestock Mungiporna drar uppåt i en sekund, resterande av ansiktet hänger lika avslappnat som på min före detta meditationslärare efter en timmes session, men med en tom uttryckslös blick.
Jag ställer ett par frågor, efter varje bläddrar hon upp det gällande ämnesavsnittet i en broschyr som ligger på bordet mellan oss, vänd åt mitt håll. over the counter brand with ivermectin Och svarar mig exakt det som står skrivet i broschyren. Kan hon den utantill? Vad är meningen med mitt besök här då? De hade kunnat skicka hem den till mig istället. Jag ställer ytterligare ett par frågor. På en del svarar hon samma sak utan att blinka. Ens sucka. Det var som att trycka på repeat. Sen vrider hon sin dataskärm åt mitt håll:
”Stämmer de här uppgifterna om dig?”
”Ja, jo, ja… det verkar stämma.” säger jag.
”Då ska vi se…” tycks skymta en fundering i hennes ögon för första gången under vårt samtal som faktiskt vittnar om att det inte är en maskin jag sitter mitt emot.
”Det verkar som vårt system har hängt sig.” säger hon och antecknar mitt personnummer på en postit. ”Jag skriver att du är Självgående här. Så kallar vi dig om ett par månader igen”
Jag och mitt ID går hem. Vad skulle jag vara utan det?Jag har deklarerat på internet. Skrivit under och identifierat mig med mitt personnummer och med en underskriftskod tilldelad mig i tillsammans med deklarationen. (Jag kommer väl ihåg hur jag skissade och skissade, övade och noga valde min första signatur. Pappa sa: ”Detta blir som din alldeles egna stämpel, som ett fingeravtryck… Så gör den så personlig du kan.” Så personlig behövde jag alltså inte vara nu.)
Jag ringer till A-kassan; en maskin säger till mig:
“DU har plats 37 i kön. Var god dröj.”
Jag väntar.
Jag får ett brev från Arbetsförmedlingen som nu har tilldelat mig en handläggare efter status på mitt ärende.
Jag går dit.
Väntar.
Min tur: ”Hej, jag heter ….” Det är som att titta rakt in i en guldfisks ögon. Mungiporna drar uppåt i en sekund, resterande av ansiktet hänger lika avslappnat som på min före detta meditationslärare efter en timmes session, men med en tom uttryckslös blick.
Jag ställer ett par frågor, efter varje bläddrar hon upp det gällande ämnesavsnittet i en broschyr som ligger på bordet mellan oss, vänd åt mitt håll. Och svarar mig exakt det som står skrivet i broschyren. Kan hon den utantill? Vad är meningen med mitt besök här då? De hade kunnat skicka hem den till mig istället. Jag ställer ytterligare ett par frågor. På en del svarar hon samma sak utan att blinka. Ens sucka. Det var som att trycka på repeat. Sen vrider hon sin dataskärm åt mitt håll:
”Stämmer de här uppgifterna om dig?”
”Ja, jo, ja… det verkar stämma.” säger jag.
”Då ska vi se…” tycks skymta en fundering i hennes ögon för första gången under vårt samtal som faktiskt vittnar om att det inte är en maskin jag sitter mitt emot.
”Det verkar som vårt system har hängt sig.” säger hon och antecknar mitt personnummer på en postit. ”Jag skriver att du är Självgående här. Så kallar vi dig om ett par månader igen”
Jag och mitt ID går hem. Vad skulle jag vara utan det?