Publicerad för Newsmill; 2009-12-04
Denna veckans Kobra handlade om reality- tv. De intervjuade bland annat Paul Römer, programchef på produktionsbolaget Endemol i Holland som skapat Big Brother och en rad andra reality-serier som sänds över hela världen. Han berättar om hur idéerna kring de övervakade psykologiska experimenten växt fram. Vad händer om vi låser in en grupp människor i tre månader? DET är bra tv! DET kan vi tjäna pengar på.
Så länge detta handlat om vuxna människor har jag inte höjt speciellt mycket på ögonbrynen åt det här. Mer än på håll tyckt det är lite vanskligt att officiellt experimentera sig på människor. Plus att jag tycker det är trist att jag inte får ut mer kultur genom tv idag som jag faktiskt skulle kunna med tanke på vår tids tekniska möjligheter.
Tills jag för ett par veckor sen kom över programmet ”Ett fall för Louise” knöt det sig i magen. Programinformationen lyder: ”Barn som bråkar och skriker mår ofta dåligt. SVT:s föräldraserie Ett fall för Louise tar barnens parti.” De här barnen har inte en chans att värja sig mot tv’s inverkan på deras liv. De hängs ut i deras mest innersta tillstånd helt naket inför hela svenska befolkningen utan egna vuxna referensramar kring var gränser går och moget förstånd. Det är vår plikt som vuxna att ta det ansvaret. De ska bara få vara barn! Att intervjua ett barn om sina sårade känslor till sin egen pappa och sen bli analyserad av en psykolog som uttalar sig om det aktuella barnets eventuella framtid efter att ens träffat barnet personligen känns direkt som en kränkning. Ett sådant här event kan sätta precis lika djupa spår i barnets liv som dess problem i hemmet från första början. Om inte värre. Trots problemen i den aktuella familjen finns ändå en vilja från föräldrarna som älskar sitt barn att lösa situationen. Bara i helt fel forum. På gården, i affären och i skolan blir barnet ett objekt och uthängt. Ett barn som redan är utsatt. Detta är för mig galenskap att Svt sänder.
Man förlorar värdet av människan. Prioriterar pengar över individ. Att använda människor som redskap för att skapa ”bra” (lika med ekonomiskt gynnande) tv. Vi kan använda media på en rad andra sätt att kommunicera om aktuella sociala problem, utan att göra intrång i skadade hem eller liv.
I och med att det är just reality- tv/publika experiment vet INGEN vad som kommer ut av produktionen i slutändan. Vem bär ansvaret? Produktionen säger att deltagarna är ansvariga för sina egna liv, vilket jag håller med om. Med vilket slags ansvar har man som deltagare i en produktion där andra skapar miljön och konstellationerna i deras liv under experimentet. Och det är deltagarna och inte produktionen som får ta de eventuella konsekvenserna. Den enda konsekvensen produktionsbolagen får ta är vinsten när tittarsiffrorna stiger.
Kulturen har förmedlat sociala beteenden, människors existentiella frågeställningar och mening sen man började måla på grottväggar i Lascaux för 17 000 år sedan. Människan har alltid haft ett behov att se, berätta, höra och undersöka varandras beteenden för att förstå varandra och inte minst oss själva. Läs Shakespeare! Gå och se Caspar David Friedrichs verk på Nationalmuseet! Gå på teater! Lyssna på Bellmans visor… Detta är för mig långt mer själsligt utvecklande, andligt berikande och närande än en dokusåpa någonsin kommer i närheten av.
Experiment är hypoteser som ska testas av en kompetent grupp och bör enligt mig varken ske på människors bekostnad eller offentligt i syfte att tjäna pengar av personer som är utbildade till något helt annat. Produktionsbolagen har såklart kommit på ett ypperligt sätt att klara livhanken under kristider då budgeten för sådana här produktioner ligger långt under det en klassisk spelfilm med riktiga skådespelare skulle kräva. Kanske är det så här det blir när vår girighet tar över vårt förstånd, där vi sitter och ser på tv i våra ensamhushåll och funderar över hur vi ska kunna tjäna mer pengar för att köpa oss saker så vi kan fylla upp hålen vi har inombords i brist på verkligt umgänge. En ständigt pågående evighetsmaskin då allt utan själ faktiskt har ett bäst före datum i våra hål och behöver fyllas på med jämna mellanrum.
