Ordet egoism klingar negativt i de flesta öron. Men vad är det vi hör egentligen? Vad är det som är så fult med att vara egoistisk? Vad innebär det att vara egoistisk? Alltså att sätta sig själv i första hand.
Kan jag egentligen vara något annat är självisk? Om jag skulle försöka vara någon annan, skulle jag ju inte vara mig själv… Det skulle bli en väldigt förvirrad värld där folk gick omkring och försökte gissa sig till hur de skulle handla/agera för att deras omgivning skulle bli så nöjd som möjligt. Ursäkta, folk gör det, och det slutar i skilsmässor, krig och ensamhet.
Faktiskt, kan jag aldrig veta vad som är bäst för någon annan än mig själv. Jag vet med mig att jag är mer än mina yttre attribut, och mina handlingar som en konsekvens av mitt inre kan alltid tolkas olika. Bara jag själv vet exakt varför jag gör vissa val eller gillar just en sorts mat och så vidare. Visst kan jag försöka förklara mina handlingar genom att kommunicera med dem runt omkring, men även mottagaren har sin egen upplevelse och bakgrund som genomsyrar situationen och får en annan slutsats än jag själv. Vi kanske hamnar i närheten av varandra, men vi kan aldrig bli precisa. Så att låta en annan person agera åt mig kan oftast bara sluta i missförstånd och vidare kanske besvikelse och sen till och med i konflikt.
Relationers största förtret ligger just i rena missförstånd mellan parterna. Man möts, den ena skapar en bild av den andra som man bygger upp förväntningar kring: ”Men du gick och handlade hela förra veckan? Varför kan du inte göra samma nu?”. Sen har man en egen bild av sig själv man tror den andre ser, och slutligen den sanna bilden som är varken eller. Det är alltså inte bara två personers önskningar och behov att hålla reda på i en relation mellan två personer. Utan sex typer. Som bäddat för missförstånd.
Jag gör min omgivning en stor tjänst genom att ta hand om mig själv, lär känna mig själv så jag kan se mitt sanna jag tydligare, ta ansvar för mina handlingar, vara så ärlig/tydlig jag kan mot de jag möter om mina behov och önskningar, så jag kan skapa en miljö omkring mig som gör mig tillfreds och vidare en bättre medmänniska. Och genom detta faktiskt kunna möta och lyssna till andras behov och bara då kommer vi att kunna samsas, nöjda bägge två tillsammans men utan på bekostnad av varandra. Det kan ju innebära att köpa blommor till min pappa. För när han mår bra så mår ju också jag bra. Eller soppsortera, för det gynnar ju även mig, som vill leva i en frisk natur.
Jag tror det ligger i vår natur att vi är själviska, det är en följd av vårt medvetande. En beståndsdel av oss, likväl som vi är kärleksfulla och har fötter. Därför är jag heller inte orolig att erkännandet av min själviskhet kommer skada andra. För jag är ju människa, som också älskar. Det handlar inte om att trampa på andra, det handlar om att göra det bästa vi kan av situationen vi är i. Tvärtom blir det runt om mig skonat av att jag tar hand om mina egna beslut och inte lägger mitt liv i någon annans händer som inte vet vad som egentligen passar mig bäst. Genom att se detta, och ta ansvar för mig själv, blir också utrymmet för att finnas till hands till andra större. Den aktuella och generella bilden av att vi genom att vara oegoistiska skulle vara bättre människor är inte sann, jag tror den skapar mer oreda och förvirring än välfärd för oss eftersom vi faktiskt är själviska och alltid har varit det. Att ta hand om dig själv, kan vara det finaste du kan ge din omgivning. Om du inte älskar dig själv, vem ska kunna älska dig då? Och hur ska du då veta hur du ska älska någon annan?
Ordet egoism klingar negativt i de flesta öron. Men vad är det vi hör egentligen? Vad är det som är så fult med att vara egoistisk? Vad innebär det att vara egoistisk? Alltså att sätta sig själv i första hand.
Kan jag egentligen vara något annat är självisk? Om jag skulle försöka vara någon annan, skulle jag ju inte vara mig själv… Det skulle bli en väldigt förvirrad värld där folk gick omkring och försökte gissa sig till hur de skulle handla/agera för att deras omgivning skulle bli så nöjd som möjligt. Ursäkta, folk gör det, och det slutar i skilsmässor, krig och ensamhet.
Faktiskt, kan jag aldrig veta vad som är bäst för någon annan än mig själv. Jag vet med mig att jag är mer än mina yttre attribut, och mina handlingar som en konsekvens av mitt inre kan alltid tolkas olika. Bara jag själv vet exakt varför jag gör vissa val eller gillar just en sorts mat och så vidare. Visst kan jag försöka förklara mina handlingar genom att kommunicera med dem runt omkring, men även mottagaren har sin egen upplevelse och bakgrund som genomsyrar situationen och får en annan slutsats än jag själv. Vi kanske hamnar i närheten av varandra, men vi kan aldrig bli precisa. Så att låta en annan person agera åt mig kan oftast bara sluta i missförstånd och vidare kanske besvikelse och sen till och med i konflikt.
Relationers största förtret ligger just i rena missförstånd mellan parterna. Man möts, den ena skapar en bild av den andra som man bygger upp förväntningar kring: ”Men du gick och handlade hela förra veckan? Varför kan du inte göra samma nu?”. Sen har man en egen bild av sig själv man tror den andre ser, och slutligen den sanna bilden som är varken eller. Det är alltså inte bara två personers önskningar och behov att hålla reda på i en relation mellan två personer. Utan sex typer. Som bäddat för missförstånd.
Jag gör min omgivning en stor tjänst genom att ta hand om mig själv, lär känna mig själv så jag kan se mitt sanna jag tydligare, ta ansvar för mina handlingar, vara så ärlig/tydlig jag kan mot de jag möter om mina behov och önskningar, så jag kan skapa en miljö omkring mig som gör mig tillfreds och vidare en bättre medmänniska. Och genom detta faktiskt kunna möta och lyssna till andras behov och bara då kommer vi att kunna samsas, nöjda bägge två tillsammans men utan på bekostnad av varandra. Det kan ju innebära att köpa blommor till min pappa. För när han mår bra så mår ju också jag bra. Eller soppsortera, för det gynnar ju även mig, som vill leva i en frisk natur.
Jag tror det ligger i vår natur att vi är själviska, det är en följd av vårt medvetande. En beståndsdel av oss, likväl som vi är kärleksfulla och har fötter. Därför är jag heller inte orolig att erkännandet av min själviskhet kommer skada andra. För jag är ju människa, som också älskar. Det handlar inte om att trampa på andra, det handlar om att göra det bästa vi kan av situationen vi är i. Tvärtom blir det runt om mig skonat av att jag tar hand om mina egna beslut och inte lägger mitt liv i någon annans händer som inte vet vad som egentligen passar mig bäst. Genom att se detta, och ta ansvar för mig själv, blir också utrymmet för att finnas till hands till andra större. Den aktuella och generella bilden av att vi genom att vara oegoistiska skulle vara bättre människor är inte sann, jag tror den skapar mer oreda och förvirring än välfärd för oss eftersom vi faktiskt är själviska och alltid har varit det. Att ta hand om dig själv, kan vara det finaste du kan ge din omgivning. Om du inte älskar dig själv, vem ska kunna älska dig då? Och hur ska du då veta hur du ska älska någon annan?
