Den ovärdigaste sjukdomen av dom alla publiceras under kategorin “nöje”

Philip Seymour Hoffman är död. En av vår tids skickligaste skådespelare. Hans historia visar sig på alla förstasidor över hela världens tabloider idag. Överallt länkas nyheter bakåt till hans missbruk. Rubrikerna toppas hela tiden med ny information, detaljer om att han hittats med en spruta i sin arm, hur hans relation sett ut med hans barns mamma sista året. Hur mycket eller lite heroin han använt innan han skrev in sig på behandling för snart ett år sen. Att de nu ska söka igenom hans telefon för att eventuellt försöka hitta vem som sålt drogerna till honom, och så vidare. Det mesta av detta publiceras i kategorin ”Nöjesnyheter”.

Vilken annan sjukdom tillåter vårt sociala gruppsamvete att vältra oss i dess mest djupa fördärv och fall? De flesta av oss är överens om att det inte skulle vara värdigt att publicera en bild på en svårt sjuk cancerpatient, känd som okänd mitt i sviterna av sin sjukdom utan dennes egen vilja. Framförallt inte under kategorin ”nöje”. Att det skulle vara rent oetiskt att skriva om dennes sista månader spenderats med att kräkas, bli matad och inte kunna utföra sina behov på egen hand. Särskilt inte efter deras död. Under denna nyhetskategori läser jag ändå om människors resa in och ut från rehab och ser bilder på dem i bedrövliga tillstånd där de inte ens kan ta hand om sig själva. Hur kommer det sig att detta blir legitimt att göra officiellt när det kommer just till sjukdomen beroende?

Bilden som målas upp lämnar ofta utrymme för att de här människorna skulle ha ett val. Ganska länge har vi vetat att det här är en hjärnsjukdom, inte en karaktärsdefekt. Beroende sätter sig i hjärnan på ett område inte vårt förstånd styr över, även kallat reptilhjärnan. Hudfärg, ålder, klasstillhörighet, intelligenskvot eller intressen betyder ingenting för en sjukdom. Den har inget ansikte. Ändå hanteras den här sjukdomen med en total respektlöshet och de människor som drabbas av den direkt ovärdigt, som om det skulle handla om en grupptillhörighet av människor som aktivt tagit ställning. Och därmed måste ta ansvar att deras mest förnedrande tillstånd hängs ut. Det är kanske inte förvånande att en av de största delarna de drabbade behöver hjälp med att hantera när de söker vård är just skam. Om de ens törs be om hjälp, det vill säga.

Jag blir rörd av hela världens respons och fina ord till Philip Seymour Hoffman och hans familj. Men samtidigt väldigt illa berörd av världens vältrande i hur hans sjukdom tagit över honom och detaljerna kring detta som behandlas som officiell information. Att det inte finns etiska ramar kring detta när det kommer framförallt till kombinationen av en känd person och sjukdomen beroende. Jag hoppas att minnet av honom bevaras med ödmjukhet och inte överskuggas av vår tids nästintill perversa intresse att hänga ut det mest sårbara hos en människa utan att de själva valt det. Tillsammans med en väldigt olycklig uppfattning av en sjukdom han tragiskt nog var drabbad av. Låt hans familj få dela med sig av det de själva väljer och att de får sörja ifred.

Beroende är en av våra största folksjukdomar, att den och dess konsekvenser kostar vår värld enormt mycket elände råder det som sagt inget tvivel om. Ett av de största hoten kring detta är vår egen attityd kring beroende. Trots att vi besitter både stor kunskap, statistik och erfarenhet av detta så hänger vi fast vid en gammal föreställning om vad till exempel en alkoholist eller narkoman är. Och vad vi gärna vill tro att alkohol gör för resten av oss. Vi gör oss själva en stor och allvarlig otjänst genom att behandla det här på något annat sätt än med stor respekt, seriositet och i samband med relevant information.