Det är som att vakna upp under ett 40 kg tjockt dammigt halmtäcke inbäddat i en stickig ull-säck som någon slängt över mig under natten. ivermectin vs. albendazole sdn Snoozar 40 minuter. Tills viljan blir starkare än kroppens motstånd att resa sig ur sängen, trots att medvetandet av oförmågan blir större för varje vaken minut. Kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe. Häller i mig en hel presso-kanna. ivermectin dispersible tablets vermact 12 Check: allt under hakan är någorlunda alert. Bäst att passa på att duscha! Lyckas med resten av morgonrutinerna skapligt för att ta mig ut på gatan i tid för att hinna med tvärbanan.
Biten mellan mitt hem och tvärbanan är den del på Årstafältet där vindarna möts och slås upp mot Årstas södra husfasader. En dag i lätt bris kan få den promenaden att kännas som att fäkta sig genom en tromb. Min kroppstyngd gör inte direkt att jag känner mig som Luke Skywalker, snarare en vante på seglass ut över Älvdalen. Idag är tromben ett koncentrat av pollen. Spårrälsen går parallellt med gångbanan. Eftersom hela huvudet är rätt uppsvullet hör jag illa, men när jag börjar närma mig perongen märker att tåget flåsar mig i nacken och jag måste springa sista biten för att hinna. Slänger mig på öppningsknappen och stupar ner som efter ett maraton på en ledig plats och kippar efter andan med maskaran hängandes över mina svullna käkben. Min kondition är det ju inget fel på, min astmaläkare förkunnar, stolt som en tupp, år efter år att jag har lika bra lungkapacitet som en två meter lång idrottssimmare. Men just idag känner jag mig mer lik en 60 åring som rökt ett paket röda Prince om dagen sen Sverige gick över till högertrafik. Ur näsan rinner det en liten fjällbäck av klar vätska. Synen är suddig och jag försöker torka bort de värsta tårarna så damerna i vagnen inte ska tro att jag är ledsen. Eller herrarna med för den delen. Men de brukar ändå hålla sig på avstånd när man gråter. Efter fyra stationer är jag av med en femtedel kroppsvätska och det värsta har lugnat ner sig. ivermectina tb Då är det dags att byta färdmedel. Lite rörigt att gå av tåget tillsammans med en svärm soldyrkare när man inte riktigt ser, men de flesta verkar flytta på sig för mig. Spanar efter min linjes informationsskyltar och ser ett suddigt streck. En minut! Jag springer! Tanken på att alla mina sinnens duglighet för skydd ute i farliga världen, just nu är under all kritik, berör mig plötsligt inte. Jag slänger mig igenom spärrarna och nedför rulltrappan till perrongen. De flesta fortsätter att flytta på sig förutom en och annan modig/förbannad typ, som hojtar något som ser svåruttalat ut efter mig som jag ändå inte kan uppfatta. Jag vinkar så glatt och ursäktande jag kan tillbaka och fortsätter min våldsfärd.
På tåget och väl inne i stan är halmtäcket tillbaka. Släpar benen efter mig till mitt möte och försöker hänga med så gott jag kan. Samtalet blir en osammanhängande luddig dimma. Känns lite som att vila tankarna under tjock bomull. Bekvämt tills man måste vara närvarande. Då förstår jag hur frånvarande jag är. Efter mötet tar Jonna mig i handen likt en ledarhund och väntar med att ta upp komplicerade samtalsämnen tills vi sätter oss ner på ett lugnt ställe utan så mycket folk och ljud. Hon ler omhändertagande, lägger huvudet lite på sned och ger mig en till näsduk. Vi dricker mer kaffe och pratar om vädret. Sen åker jag hem igen, drar ner persiennerna och däckar. Hej Våren!
