Ända sen jag var liten flicka har jag flytt in i konstens värld på olika sätt. Jag upptäckte och förstod redan då, att där fick jag vara fri. Och jag fick ett andrum från den yttre världen. Genom åren har kritor bytts ut till korsstygn, pärlor, lera, teater, sång, dans, tusch, kameror fram till Adobes alla program och nu även skrivandet. Det spelar ingen roll vilket verktyg jag använder, bara jag kan hantera det så pass att det kan återge det min inre värld säger mig utan större hinder. På samma sätt öppnar även naturen mitt sinne och ger mig fullkomlig medveten närvaro.
Människan är fantastisk i mycket, men många av våra gåvor ter sig även som brister. En av dom är att vi har som ett medfött behov av att ifrågasätta vår tillvaro med jämna mellanrum. På ett sätt som till exempel ett djur, en växt eller naturen aldrig gör. ivermectin 3mg tab Fiskarna lever i full acceptans i deras vatten och hav, fåglar bland träden lika så och väder och vind växlar direkt inte efter mandantperiod. Att leva i full acceptans är något vi till och med kallar gudomligt, något övermänskligt som bara helgon och Buddhor uppnår. Vi kanske inte kan vara där jämt, men för att må bra, känna oss levande och ha sinnesro så måste vi också ge näring åt det där inre livet och vara i det emellanåt. ivermectin for acne otc Det inre livet där inga frågor finns. Frågorna som lägger sig som en tjock dimma över oss och får oss att glömma bort skönheten, både det lilla och stora i livet och meningsfulheten i blotta närvaron.
Vi behöver inte förstå allt som sker runt oss för att leva, eller överleva. Jag vet det jag vet, och det jag behöver veta tar jag reda på, det andra kan bättre har jag full tillit till att de tar hand om. Precis det här påminner mig konst och natur om, när jag själv glömmer. barato ivenox Som jag ofta gör, jag är ju bara människa. Det är precis det jag älskar med dem bägge. De båda placerar mig rakt i nuet och jag får en stunds frist från mina frågor. De hjälper mig att bli hel som människa.
När jag ser de här bilderna som Nasa tagit och simulerat slås jag av storheten av alltet, blir åter påmind om mitt lilla förstånd och oförstånd, och fylls av en tacksamhet att bara få vara med. Bara vara människa och uppleva livet jag tilldelats.
Ända sen jag var liten flicka har jag flytt in i konstens värld på olika sätt. Jag upptäckte och förstod redan då, att där fick jag vara fri. Och jag fick ett andrum från den yttre världen. Genom åren har kritor bytts ut till korsstygn, pärlor, lera, teater, sång, dans, tusch, kameror fram till Adobes alla program och nu även skrivandet. Det spelar ingen roll vilket verktyg jag använder, bara jag kan hantera det så pass att det kan återge det min inre värld säger mig utan större hinder. På samma sätt öppnar även naturen mitt sinne och ger mig fullkomlig medveten närvaro.
Människan är fantastisk i mycket, men många av våra gåvor ter sig även som brister. En av dom är att vi har som ett medfött behov av att ifrågasätta vår tillvaro med jämna mellanrum. På ett sätt som till exempel ett djur, en växt eller naturen aldrig gör. Fiskarna lever i full acceptans i deras vatten och hav, fåglar bland träden lika så och väder och vind växlar direkt inte efter mandantperiod. Att leva i full acceptans är något vi till och med kallar gudomligt, något övermänskligt som bara helgon och Buddhor uppnår. Vi kanske inte kan vara där jämt, men för att må bra, känna oss levande och ha sinnesro så måste vi också ge näring åt det där inre livet och vara i det emellanåt. Det inre livet där inga frågor finns. Frågorna som lägger sig som en tjock dimma över oss och får oss att glömma bort skönheten, både det lilla och stora i livet och meningsfulheten i blotta närvaron.
Vi behöver inte förstå allt som sker runt oss för att leva, eller överleva. Jag vet det jag vet, och det jag behöver veta tar jag reda på, det andra kan bättre har jag full tillit till att de tar hand om. Precis det här påminner mig konst och natur om, när jag själv glömmer. Som jag ofta gör, jag är ju bara människa. Det är precis det jag älskar med dem bägge. De båda placerar mig rakt i nuet och jag får en stunds frist från mina frågor. De hjälper mig att bli hel som människa.
När jag ser de här bilderna som Nasa tagit och simulerat slås jag av storheten av alltet, blir åter påmind om mitt lilla förstånd och oförstånd, och fylls av en tacksamhet att bara få vara med. Bara vara människa och uppleva livet jag tilldelats.
