Radhus

familjeportratt2008 1985. Pappa, mamma, min halvsyster och jag flyttar in i ett av då Sveriges största radhusförorter. Lågkonjunkturen har precis bytts ut till högkonjunktur. Man smäller upp radhus på löpande band i fraktalmönster utifrån det platta samhällets mataffär. I och med de relativt billiga bostäderna hade folk råd att köpa flådiga skinnsoffor och kristallglas som de förvarade i belysta vitrinskåp som glimmade ända ut på gatan. På helgerna hade de vuxna stora grillfester på utegårdarna. Vi barn var satta i en av skinnsofforna framför ”Varuhuset” med en varsin påse lördagsgodis. I veckorna hade kvinnorna syjuntor och spred rykten som löss byter hjässor mellan längorna. Det tog inte lång tid innan grillfesterna resulterade i svartsjukedrama, syjuntorna i svek och inköpen började grundas på avundsjuka snarare än familjens gemensamma välfärd. De flesta papporna gick hemifrån i kostym med en svart portfölj i handen. Mammorna hade omhändertagande yrken som sjuksköterska, butiksbiträde och dagis- eller skolfröken. Min pappa hade också en portfölj, fast en brun, som han förvarade noter och gitarrsträngar i. Jag har fortfarande inte sett den lämna hemmet förutom då han flyttar. Pappa gick inte till arbetet i samma ström som de andra vid 8 tiden på morgonen. Då gick han istället in i ”arbetsrummet” på nedervåningen, satte sig på sin höga träpall med gitarren i knät och började sjunga, alternativt ställde han sig mitt i rummet framför fönstret med ett gäng jongleringsbollar eller käglor. Med jämna mellanrum dök även en ungersk clown upp som kunde sluka eld på möte i pappas arbetsrum. Pappa var inte så förtjust att träffas hemma hos honom eftersom han hade en exceptionellt svartsjuk katt. Som han för övrigt brukade bära runt på axeln i hans hemkvarter likt en papegoja. Fönstret vette rakt ut framför gångvägen till bussen och även mot vårt kvarters parkering, vilket innebar att samtliga morgonpendlare fick en egen liten föreställning av pappas rep varje dag på väg till arbetet. Grannarnas viskningar gick i kanon: ”Vad är det för familj som bor där inne?”, ”Vad pysslar den där gapande märkliga mannen med i fönstret?”, ”Vad lever han på egentligen? Lek!?”, ”Åh, den stackars kvinnan… Hon måste försörja hela hushållet.”. I samma veva blev mamma kommunalråd och passade på att omfördela hela kommunens budget i sosse-modell. Det var inte populärt i borgarområdet där man precis köpt ny bil genom företaget. Året därefter började jag i första klass. På uppropet var föräldrarna med, det slängdes ett par igenkännande blickar mot pappa, men när mamma presenterade sig höjdes ögonbrynen på fler.  Mamma tog tillbaka sitt flicknamn när hennes första äktenskap tog slut med min halvsysters pappa, innan min kom in i bilden. Efter det ville hon inte byta igen när hon och pappa gifte sig. Eftersom jag har fått pappas efternamn så jag var inte direkt spårad till henne förutom just vid sådana här tillfällen. Det stod alltså tre efternamn på brevlådan ute på gatan, fem meter framför pappas replokal. Trots detta lyckades jag skramla på mig ett par lekkamrater. När dom ringde hem till mig för att fråga om vi kunde gå ut och leka möttes dom inte allt för sällan av ett av pappas största fritidsnöjen. Att svara med hela sin akustiska signallåda i djupläge: "KRIIIIIMIIIINAAAALEN!" Efter ett tag vågade inte så många varken ringa eller leka med mig. Inte långt där efter skilde sig mamma och pappa. Pappa flyttade in i en tvåa i grannsamhället närmare pendeltåget. På lekplatsen mellan höghusen var det oftast tomt. Det hängde en plastlina mellan två fördärvade tallar tvärs över, där en arabisk äldre liten kvinna brukade hänga sin tvätt. Sen satte hon sig på en medtagen pall och stickade tills tvätten var torr. Jag träffade sällan andra barn där. Pappa och jag roade oss oftast med att se på nya Tv 3 och program som The A-Team och Magnum P.I. Pappa kunde lyfta på ena ögonbrynet precis som Tom Selleck. Ibland på helgerna åkte vi ut på landet och fiskade, i bilen ut lyssnade vi på musikalen Cats eller Frank Sinatra. På nedervåningen gjorde mamma ett så kallat middagsrum av pappas gamla arbetsrum. Det var tyst och ekade lite. Jag var första barnet i klassen som fick hemnyckel. En kväll när jag blev avsläppt hemma av en klasskamrats mamma efter ett knattedisco satt mamma med rosiga kinder i vår vita hörnsoffa med en virre i handen tillsammans med en av områdets portfölj-karlar och fnissade. Han var skattedirektör, rökte Moods cigariller och tränade områdets pojkar i fotboll. Ett år senare bodde vi alla ihop och jag hade något som kallades styvpappa och två äldre styvsyskon. Även det platta samhället vi bodde i hade fått två stora fotbollsplaner med nytt fint konstgräs mitt i centrum av kommunen. Grannarna hade slutat stirra, var nöjda och mamma accepterad. Vi flyttar ut från radhusområdet in till ett lådhus. Det står nu fyra efternamn på brevlådan.

One thought on “Radhus

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *